SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sann`ing substantiv ~en ~ar sann·ing·enyttrande eller tanke som överens­stämmer med verkligheten ibl. spec. betr. livs­frågorna e.d. komm.eviga sanningaren all­mänt veder­tagen sanningsöka sanningensäga sanningentala sanninghålla sig till sanningenhans berättelse var med sanningen överens­stämmandein­för dom­stolen får man svära att säga sanningen, hela sanningen och ingen­ting annat än sanningenspec. i ut­tryck för blott­lagd (ofta o­behaglig) verklighetden nakna sanningenden bistra sanningen var att deras proviant höll på att ta slutspec. äv. i vissa ut­tryck som in­går som led i polemik e.d.om sanningen ska fram är jag ganska trött på hennesanningen att säga har han misskött sina upp­gifteribl. med ton­vikt på (ofta o­behaglig) upp­riktighet e.d.vanligen plur. han skulle gå in och säga chefen några sanningarnu ska jag säga dig ett sanningens ordibl. iron. om ngt som på tvivelaktiga grunder hålls för sant av de flestamånga gamla sanningar ställdes på huvudet i rapportensanningen (om ngn/ngt/SATS)(bara) halva sanningen(bara) en del av det man vetman ska inte stirra sig blind på siffrorna i rapporten – de berättar bara halva sanningen dagsens sanningfull­ständigt santhan menade att allt som stod i biografin var dagsens sanning en sanning med modifikationngt som bara med vissa för­behåll är santatt det råder lärar­brist är en sanning med modifikation i sanningverkligenngt högt.att arvet försnillats på bara ett par år är i sanning bedrövligt se sanningen i vitögat möta (den bistra) sanningen utan försköningarvi måste se sanningen i vit­ögat och ta klimat­förändringarna på allvar sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. sannind, sanning; till sann; jfr minsann Den femte sanningen.Svensk titel på roman av Doris Lessing (1962)