SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ska`ka verb ~de ~t skak·ar1o­frivilligt ut­föra snabba kraftiga rörelser fram och åter eller upp och ned med (del av) kroppen; t.ex. på grund av köld, rädsla, nervositet e.d. NollJFRcohyponymdarracohyponym1skälvacohyponym2rista 1cohyponymvibrera 1 skaka av frossaskaka av rädslahon skakade av köldhänderna skakade häftigt av nervositetde fick sitta en hel dag och skaka på tågetäv. om icke-levande före­teelsemarken skakade under deras fötter när lång­tradaren for förbiskaka (av ngt)sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. skaka; gemens. germ. ord; jfr 2skäkta 2 2snabbt och häftigt röra (kropps­del eller före­mål) fram och åter NollJFRcohyponym2ruska 1cohyponym2rista 2 skaka ketchup­flaskanskaka kläderna på balkongenhon skakade på den domnade armenäv. i fråga om mindre häftig rörelseskaka nekande på huvudetäv. med an­givande av visst resultathan försökte skaka liv i henneäv. om icke-levande före­teelsejord­bävningen skakade stadenäv. bildligtskapa stark oro hos el. i ngn el. ngt landet skakades av en serie kriserskaka (på) ngn/ngtskaka handsehand 1 sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumSubst.:skakande, vbid2-317155skakning; vbid3-317155skak