SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skruv substantiv ~en ~ar skruv·en1gängad (metall)pinne med platt eller rundat huvud med (minst en) skåra i, av­sedd att vridas in i material med hjälp av mejsel så att ngt fästs vid materialet el. materialet självt fästs utstr.JFRcohyponym1spik 1cohyponymbult skruvdragaremässingsskruven höger­gängad skruvdra åt skruvenlossa skruvenäv. om mer komplicerat före­mål med liknande delkorkskruvmikrometerskruvha en skruv lösvara ngt galenhan verkar ha en skruv lös efter­som han säger så konstiga saker ta skruvha tydlig verkanhennes in­sändare tog skruv och in­om en vecka hade lek­platsen rustats upp sedan 1524av lågty. schruve ’skruv’; av om­diskuterat urspr. 2spiral­rörelse skruvhoppett sim­hopp med skruvspec.roterande (rörelse hos) boll som där­igenom får en mer svårberäknad bana högerskruvunderskruvöverskruvde kinesiska bordtennis­spelarna fick en fruktans­värd skruv på sina servarsedan 1897