SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1sprick`a substantiv ~n sprickor sprick·anlång­smalt brott ofta upp­kommet genom ngt slag av på­frestning på hårt, skört material NollJFRcohyponymbrott 2cohyponym2rämnacohyponym1reva 2cohyponym1springa sprickbildningköldsprickasmå fina sprickor i porslineten spricka i isensprickor i murenen spricka i moln­täcketen spricka i benetäv. bildligto­enighet, konflikt den djupa sprickan i partieten spricka (i ngt), en spricka (mellan ngra)sedan 1707till 2spricka Sprickorna i muren.Titel på en (delvis samhällskritisk) romansvit av Lars Gustafsson (1970–81)
2sprick`a verb sprack spruckit sprucken spruckna, pres. spricker sprick·eribl. med partikel, särsk.sönder, upp brytas sönder så att lång­smal öppning upp­står af.JFRcohyponymbryta 1 ägg­skalet sprackspruckna naglaren sprucken spegelmarken var så torr att den började spricka sönderspec. om ngt till­slutet som går sönder på grund av inre tryckvanligen med partikelnupp JFRcohyponymexplodera ballongen sprackbyxorna sprack i bakenblåsorna får inte sprickaäv. om liknande process i naturenmoln­täcket började spricka upp fram­åt efter­middagenäv. bildligt, spec.upp­lösas, gå om intet deras äktenskap har spruckitplanen sprackspec. äv. i ut­tryck för vrede, ny­fikenhet m.m.hon var nära att spricka av ilskaspricka (sönder/upp), spricka (av ngt), spricka (i ngt)sprucken röstse1röst 1 sprucken stämmase1stämma 1 sedan ca 1635sv. dial. spricka; bildn. till fornsv. sprak ’sprang (sönder)’; till 2springa Subst.:vbid1-337397sprickande, vbid2-337397sprickning