SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
spräng`a verb sprängde sprängt, pres. spränger spräng·er1ibl. med partikelnbort få (ngt) att splittras med stor kraft i många bitar särsk. med hjälp av exploderande ämne tekn.JFRcohyponymexplodera sprängattentatspränga en brospränga ett kassa­skåpspränga med dynamitsprängas i små­bitarterroristerna hotade att spränga ambassaden i luftenberget sprängdes bort bit för bitäv.få (laddning) att detonera spränga granaterlandet sprängde sex kärn­laddningaräv. med ton­vikt på resultatetåstad­komma med hjälp av sprängning spränga en tunnel för järn­vägenäv. bildligt, spec. i fråga om annan (häftig) upp­lösning av samman­hållen enhet, över­skridande av gräns m.m.spränga sönder familje­bandenspränga budget­ramarnapolisen sprängde smugglarliganspec. äv. i över­drivna ut­tryckhans bröst var nära att sprängas av lycka när hon sa jaspränga (ngt), spränga (bort ngt)spränga bankense2bank 2 spränga målsnöretsemålsnöre sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. sprängia; gemens. germ. ord; bildn. till 2springa 2göra ont som av tryck in­ifrån; äv. i opers. konstruktion med.sprängvärkbrösten sprängdesprängande huvud­värkdet sprängde i huvudetspränga (i ngt)sedan 15973rida snabbt sport.hon sprängde fram genom parken på sin favorithästspränga (ngnstans)sedan 18104nästan en­bart perf. part. salta (fågel) genom in­gnidning med och förvaring i salt­lake kokk.sprängd ankaspränga ngtsedan 1697efter lågty. sprenget vlesch ’lätt saltat kött’, till sprengen ’beströ, bestänka’; av samma urspr. som spränga 1 Subst.:vbid1-338188sprängande, vbid2-338188sprängning