SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1stånk`a substantiv ~n stånkor stånk·anstörre dryckes­kärl av trä eller metall med hand­tag och lock särsk. för öl hush.JFRcohyponymsejdel sedan 1734diminutiv till fornsv. standa, sv. dial. stånda ’tunna’; till stånda
2stånk`a verb ~de ~t stånk·arge i­från sig pustande eller stönande ljud vid hård an­strängning om person komm.JFRcohyponymstöna han cyklade stånkande upp­för den branta backenäv. bildligtmotorn stånkadestånkasedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. stanka; besl. med stöna och urspr. ljud­härmande Subst.:vbid1-347494stånkande, vbid2-347494stånkning; stånk