SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ställ`a verb ställde ställt, pres. ställer ställ·er1ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning el. placering, t.ex.in, upp placera i upp­rätt läge NollJFRcohyponymsätta 2cohyponymlägga 1 ställa (in) böcker i hyllanställa tallrikarna i disk­ställetäv. all­männareplacera ställa tallrikarna på bordetställa skorna i hallenspec. med avs. på kropps­delställa den högra foten fram­för den vänstraäv. abstrakt i fråga om situation, stånd­punkt e.d.friställajämställalikställahan ställdes under upp­sikthon ställdes in­för en svår upp­giftäv. i fråga om abstrakt ordnandefärdigställasammanställaställa upp en tabellställa resurser till förfogandespec.bringa (ngn) ur fattningen en fråga från publiken ställde honom heltställa (in/upp) ngn/ngt (ngnstans)ha det bra ställtse2bra 1 ha det gott ställtsegod 2 styra och ställasestyra 2 ställa allt till rättase1rätta ställa ngn mot väggensevägg ställa ngt på huvudetsehuvud 1 ställa ngt på sin spetssespets 1 ställas inför skranketseskrank sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. ställa ’ställa; ordna’; trol. av lågty. stellen; bildn. till 1stall 2få (ville­bråd) att stanna om hund jakt.ställa ngtsedan 16723justera till (rätt) läge genom att vrida på ratt e.d.; med avs. på apparat, särsk. ur­verk Nollställa klockanställa ngtsedan 15404rikta Nollhon ställde stegen mot bynäv. mer abstraktställa en frågaställa kravställa diagnosbrevet var ställt till NNställa ngt (till ngn)sedan 1541Subst.:vbid1-347610ställande, ställning