SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
svek sesvika
svek substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en svek·ethandlande som inne­bär att en överens­kommelse bryts på ett mer el. mindre o­moraliskt sätt komm.JFRcohyponymtrolöshet 1cohyponymbedrägeri barnen upp­levde föräldrarnas skils­mässa som ett svekofta försvagat om handlande som är i strid med humanitära principer (ock­så när inget löfte givits)att inte hjälpa flyktingarna vore ett svekett svek (mot ngn/ngt)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. svik, svek; bildn. till svika