SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tem´pus substantiv, plur. ~, neutr. temp·usböjningskategori hos verb, med upp­gift att förlägga verbhandlingen till viss tid i förhållande till ngn tid­punkt, t.ex. talögonblicket språkvet.SYN.synonymtidsform tempusböjningtempusformverbets viktigaste tempus för förfluten tid är imperfekt och perfektsedan 1730av lat. tem´pus ’tid’; jfr temperera, tempo