SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tinn`e substantiv ~n tinnar tinn·envanligen plur. en­dera i en serie upp­skjutande delar av mur­krön för åstad­kommande av skott­gluggar i äldre befäst slott arkit.geogr.borgen med alla sina tinnar och tornäv. om prydande upp­höjning, mindre torn e.d. på an­dra byggnaderen romantisk sekelskiftesvilla med spiror och tinnaräv. bildligt om (spetsig) bergs­toppfrån bas­lägret hade expeditionen god ut­sikt över bergets dominerande tinnarsedan 1430–50Flores och Blanzeflorfornsv. tinde, tinne; gemens. germ. ord