SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1trä`ta substantiv ~n trätor trät·anirriterad (men förhållandevis sansad) ord­växling komm.JFRcohyponymgrälcohyponymdispyt deras vanliga träta om pengarträtan mellan regeringen och oppositionenibl. om mer ut­dragen tvist e.d.hans gamla träta med kommunen om tomt­rättenen träta (med ngn) (om ngt/SATS), en träta (mellan ngra) (om ngt/SATS)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. þrätta, träta; till 2träta
2trä`ta verb trätte trätt, pres. träter trät·er(små)gräla komm.barnen trätte som vanligt om någon små­sakhon träter all­tid på honom när han spelar på travibl. i fråga om ngt all­männare ut­tryck för mot­sättningdet är inte ens fel när två träterträta (med/på ngn) (om ngt/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. þrätta ’en­visas; träta’; bildn. till ett adj. som mot­svarar sv. dial. trå ’en­vis; egen­sinnig’; besl. med trå Subst.:vbid1-370385trätande; 1träta