SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tu`va substantiv ~n tuvor tuv·anliten (gräs­beväxt) upp­höjning i marken NollJFRcohyponymrugge grästuvade hoppade från tuva till tuva i kärretliten tuva stjälper ofta stort lassen till synes o­betydlig före­teelse har ofta stora (negativa) verkningardet började som en skuld på 700 kronor och slutade hos krono­fogden – liten tuva stjälper ofta stort lass sedan mitten av 1300-talet (i sammansättn.)Gotlands-Lagenfornsv. thuva; nord. ord, trol. med grundbet. ’ngt svällande’; jfr tumme