SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tving`a sig verb tvingade äv. tvang, tvingat äv. tvungit, pres. tvingar tving·ar1vanligen med partikel, t.ex.fram, på upp­nå (ngn för­del) genom att an­vända fysisk eller psykisk styrka ofta om att upp­nå bättre position Nollhan tvingade sig till maktende lyckades tvinga sig fram till podiethon tvingade sig på demäv. om icke-levande före­teelserJFRcohyponymtvinga tankarna tvingade sig påtvinga sig fram (ngnstans), tvinga sig på (ngn/ngt)sedan 1584 i sin nuv. bet.2pressa sig till viss handling; vanligen genom själv­övervinnelse Nollhan tvingade sig att inte tänka på hennehon tvingade sig till koncentration på upp­giftentvinga sig (till ngt/att+V), tvinga sig (att+V)sedan 1697