tryckår: 2009
1täpp`a
substantiv ~n täppor
täpp·an●litet trädgårdsland
trädg.kökstäpparadhus med täppafärska örter från den egna täppanvara (ensam) herre på täppanseherre 2
sedan senare hälften av 1400-talet (i sammansättn. vingårds-)Latinskt-svenskt glossariumfornsv. täppa, eg. ’avstängt, inhägnat område’ och bildat till 2täppa
2täpp`a
verb täppte täppt, pres. täpper
täpp·er●vanligen med ngn av partiklarnaigen, till
tillsluta
öppning e.d.; ofta med ngn provisorisk anordning
Nolltäppa igen håletde försökte täppa till läckan i all hast○äv. bildligttäppa till en lucka i lagenman borde täppa till munnen på den pratmakarentäppa (igen/till) ngtsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. täppa; bildn. till tapp
Subst.:vbid1-373990täppande,
vbid2-373990täppning

2täpp`a
