SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1täpp`a substantiv ~n täppor täpp·an●litet trädgårds­land trädg.kökstäpparad­hus med täppafärska örter från den egna täppanvara (ensam) herre på täppanseherre 2 sedan senare hälften av 1400-talet (i sammansättn. vingårds-)Latinskt-svenskt glossariumfornsv. täppa, eg. ’av­stängt, in­hägnat om­råde’ och bildat till 2täppa
2täpp`a verb täppte täppt, pres. täpper täpp·er●vanligen med ngn av partiklarnaigen, till till­sluta öppning e.d.; ofta med ngn provisorisk an­ordning Nolltäppa i­gen håletde försökte täppa till läckan i all hast○äv. bildligttäppa till en lucka i lagenman borde täppa till munnen på den prat­makarentäppa (igen/till) ngtsedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. täppa; bildn. till tapp Subst.:vbid1-373990täppande, vbid2-373990täppning