SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
un`derdånig adjektiv ~t, i superl. ibl. ~st under|­dån·igsom (tydligt) visar med­vetenhet om sin under­ordnade ställning om person; ofta i på­fallande hög grad admin.komm.JFRcohyponymödmjukcohyponymdevot det var på­fallande hur underdånig han var mot sin chefunderdånig (mot ngn)sedan 1386brev från frälsemän och allmoge i Finland till kung Albrekt (Styffe)fornsv. undirdanogher; av lågty. underdanich med samma betydelse, till underdan ’under­såte; under­ställd’