SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
upp`brott substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en upp|­brott·et(hastigt) på­börjande av förflyttning från viss plats, ofta mötes­plats; ofta av mer el. mindre organiserad grupp personer NollJFRcohyponymavfärd uppbrottsteckenuppbrottets timme slogöversten gav order om uppbrottäv. mer abstraktuppbrottsstämningdet o­frånkomliga uppbrottet från föräldra­hemmetett uppbrott (från ngt)sedan 1682till bryta (upp); jfr inbrott