SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
upp`gång substantiv ~en ~ar upp|­gång·en1det att röra sig upp­åt utstr.solens uppgångäv. om ökning på numerisk skalauppgångstendensexportuppgångkursuppgången uppgång för det borgerliga blocketen kraftig uppgång på börsenofta bildligt om positiv ut­vecklinguppgångsperioden ung författare på uppgångspec. i ett fast ut­tryckNy demokratis uppgång och fallsedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. upganger 2(gång)väg eller trappa upp till ngt byggn.tekn.hon satt i uppgången till styr­hyttenen uppgång (till ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)3trapp­hus i hyres­fastighet med in­gångar till lägenheter på varje plan byggn.tekn.köksuppgångtrappuppgångofta äv. med tanke på bostadsutrymmenade bodde i uppgång Cen uppgång (till ngt)sedan 1879