SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`tmatta verb ~de ~t ut|­matt·arvanligen perf. part. göra mycket trött kroppsligt el. själsligt fysiol.hon var helt utmattad efter fjäll­vandringenfången var utmattad av förhörenutmatta ngnsedan 1560jfr 2matt Subst.:vbid1-382866utmattande, utmattning