SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`ttala verb ~de ~t ut|­tal·ar1forma och där­med ge visst ljudvärde åt (serie av) språk­ljud språkvet.”g” uttalas vanligen som ”j” fram­för mjuk vokaluttala ngt (SÄTT)sedan 15412(muntligt) fram­föra viss å­sikt e.d. komm.JFRcohyponymyttracohyponymsäga 1 hans tydligt uttalade miss­troäv. försvagatsäga han kunde inte förmå sig att uttala avskeds­ordenuttala ngt/SATSsedan 15283avge dom jur.uttala en domuttala ngtsedan 1842Subst.:uttalande; uttal (till 1)