SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1vagg`a substantiv ~n vaggor vagg·anspädbarnssäng som kan försättas i lätt gungning heminr.babyn låg och jollrade i vagganäv. om an­dra före­mål med liknande formpasservaggaäv. bildligt om ställe där ngn är född el. ngt har upp­ståtthans vagga stod i Eng­landGrek­land, vår civilisations vaggafrån vaggan till gravenunder hela liveti de postumt ut­givna memoarerna får vi följa henne från vaggan till graven; reklam­bilderna följer oss nu­mera från vaggan till graven (redan) i vaggan(redan) i späd ålderredan i vaggan kom hon i kontakt med klassisk musik sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vagga; till 2vagga
2vagg`a verb ~de ~t vagg·arsakta röra från den ena sidan till den an­dra (som) i en vagga NollJFRcohyponym1gunga 1 båten vaggades av vågornahon vaggade barnet till sömnsäv.sakta röra sig som en vagga båten vaggade i våg­skvalpetvagga (ngn/ngt) (ngnstans)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. vagga; gemens. germ. ord, nära besl. med no. vaga ’röra sig fram och till­baka’; jfr vackla Subst.:vbid1-385304vaggande, vbid2-385304vaggning Och vid de skummiga stränderna hör jag din stämmas vaggande vågsorl till tröst. Räck mig de älskade händerna. Mörkret skall skrämmas. Kvalet skall släppa mitt bröst.Bo Bergman, Melodi (i Elden, 1917)