SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ve`va verb ~de ~t vev·aribl. med partikel, särsk.ner, upp driva eller förflytta (ngt) genom vridning av vev e.d. arb.komm.JFRcohyponymvridacohyponym1rulla 3 gårds­musikanten vevade sitt positivbil­rutan gick inte att veva nerhan vevade upp hinken ur brunnenäv. i fråga om liknande rörelse med armarna e.d.spelarna vevade friskt med klubborna och domaren måste in­gripaäv. bildligtmekaniskt fram­föra eleverna vevade ur sig svareni riks­dagens partiledar­debatt vevades fjol­årets val­rörelse i reprisäv. om före­målmassor av kameror vevade för fulltveva (ner/upp ngt), veva (ngt)sedan 1538jfr isl. veifa, no. veiva ’svänga; svinga’; gemens. germ. ord, besl. med sv. dial. viva ’vifta’; jfr vev, 1vifta Subst.:vbid1-390080vevande, vbid2-390080vevning
2ve`va substantiv ~n vev·antid.i den vevanel. i samma vevavid ungefär samma tid­punktvid sex­ton års ålder på­började hon sin ut­bildning till silver­smed och i samma veva blev hon upp­täckt som modell sedan 1597till 1veva