SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vi`king substantiv ~en ~ar vik·ing·en1forn­nordisk sjökrigare eller sjö­rövare ca 800–1050; om del­tagare i (längre) plundrings-, handels- och krigs­tåg land.mil.yrk.vikingafärdvikingahövdingde gamla vikingarnaklostret plundrades av vikingarvikingarna bildade ett eget rike i Normandieäv. bildligtstark och modig man ensam på öppna havet kände han sig som en riktig vikingvad är det för vikingar i Sverige nu för tiden?sedan 1000-taletrunsten, Växjö, Småland (Sveriges runinskrifter)runform uikikr, fornsv. vikingr; av isl. víkingr med samma betydelse; trol. bildat till vik 2vikinga­tåg mil.fara i vikingsedan 1000-taletrunsten, Edsvära, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform uikiku (dat.), fornsv. vikingr