SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
vrå`la verb ~de ~t vrål·arge i­från sig vrål komm.JFRcohyponymrytacohyponym2skrika demonstranterna vrålade slag­ordpubliken vrålade och tjöt av skrattbabyn vrålade halva nattenvråla (av ngt), vråla (ngt/SATS) (åt ngn), vråla (åt ngn att+V)sedan 1541av ljud­härmande urspr.; jfr lågty. wralen ’gnägga; skrika’ Subst.:vbid1-393683vrålande; vrål