tryckår: 2009
vå`ga
verb ~de ~t
våg·ar1ha modet (att)
komm.JFRcohyponymdjärvascohyponymdrista sig
våga stå för sin åsikthon vågade inte berätta att hon hade tappat pengarnaregeringen måste våga ta impopulära beslutingen vågade (att) hoppa i det kalla vattnet○äv.(ha djärvheten att) chansa med
våga en gissning○äv. i bryska varningar e.d.du skulle bara våga ta min cykel!våga ngt/(att+)Vsedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. vagha; av lågty. wagen ’sätta på spel’; till 2våg i en äldre bet. ’oviss utgång’
2i vissa uttryck
utsätta sig för risken att förlora
ngt värdefullt
komm.JFRcohyponymäventyracohyponymriskera
våga livet för sina barnvåga ngtsedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslag3göra vågig
särsk. med avs. på hår
kläd.våga håretvåga ngtsedan 1849till 1våg
Subst.:vbid1-393926vågande,
vbid2-393926vågning (till 3)
