SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
väk`tare substantiv ~n äv. vard. väktarn, plur. ~, best. plur. väktarna väkt·ar·enperson som har till upp­gift att hålla vakt särsk. på natten samh.yrk.JFRcohyponymnattvakt väktaruniformnattväktaresärsk. om person an­ställd i bevaknings­företagväktarna gick en rond var tredje timmeäv. mer el. mindre bildligttelefonväktaremoralens väktarelagens väktare polisen, ordnings­maktenlagens väktare försökte lugna ner publiken under matchen sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. vaktare, väktare; av lågty. wechter, ty. Wächter med samma betydelse; till vakt