SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1`ta substantiv ~n vät·anföre­komst av vatten vanligen i luft el. på yta, ofta på marken; i form av droppar el. skikt meteorol.JFRcohyponymfuktcohyponym2blöta en jacka som står emot vätaäv. om regnig el. fuktig väder­lekvätan och kylan i novembersedan senare hälften av 1300-taletHeliga Birgittas uppenbarelserfornsv. väta; bildn. till våt
2`ta verb vätte vätt, pres. väter vät·ergöra våt särsk. på ytan hush.JFRcohyponymfuktacohyponym1blöta han vätte pek­fingret för att kunna bläddrasärsk. o­avsiktligtvanligen med partikelnner han råkade väta ner hand­dukarnaväta (ner) ngtväta ner sigkissa i klädernaföräldrarna fick byta hans pyjamas och lakan efter att han hade vätt ner sig sedan slutet av 1300-taletKlosterläsningfornsv. väta Subst.:vbid1-397270vätande, vbid2-397270vätning