SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
y`rväder substantiv yrvädret, plur. ~, best. plur. yrvädren yr|­vädr·eto­väder med yr­snö meteorol.äv. bildligt, särsk. om ytterst livlig personderas fem­åring är ett yrvädersedan 1401 (som till­namn)fastebrev utfärdat av häradshövdingen i sörmländska Jönåkers härad (Svenskt Diplomatarium)fornsv. urvädher Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.August Strindberg, Hemsöborna (1887; om huvudpersonen Carlssons ankomst till Hemsö)