SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ä`rende substantiv ~t ~n ärend·et1sär­skild, mindre (arbets)uppgift som ska ut­rättas på annan plats särsk. om att lämna av, köpa el. hämta ngt men äv. all­männare; på eget el. ngn annans upp­drag hush.JFRcohyponymtjänst 3 han ut­rättade några ärenden på lunch­rastenhon hade ärende till sko­makaren, fotobutiken och bankenkan du gå ett ärende åt mig?äv. mer el. mindre yrkesmässigthans första arbete var att springa ärenden åt speceri­handlaren på hörnetibl. med negativ bi­betydelsehan är en så­dan som all­tid springer ärenden åt chefenmed oförrättat ärendeutan att ha lyckats ut­rätta sitt ärendebanken var stängd så hon fick åter­vända med o­förrättat ärende sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ärende ’budskap; göro­mål; rätts­sak; natur­behov’; gemens. germ. ord, urspr. ’ngt som man ut­för el. full­följer’ 2formellt av­gränsad fråga (in­om visst om­råde) som tas upp till behandling vanligen av viss myndighet samh.JFRcohyponymsak 1 befordringsärendepersonalärendeett an­geläget ärendeett brådskande ärendeett känsligt ärendehand­lägga ett ärendeta upp ärendet till behandlingbord­lägga ett ärendeav­skriva ett ärendebolla ärendet vidareärendet ligger just nu hos läns­styrelsenhandlingarna i ärendet upp­tar redan tusen­tals sidornämndens hantering av ärendetett ärende (om ngt/att+V)sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)