SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ör substantiv ~en ör·en(bank av) grus eller sand åld. el. provins.geogr.geol.spec. i ort­namnKungsörSkanörÖregrundÖresundspec. äv. om en typ av grovt, skarp­kantigt grus från vissa vittrade berg­artersedan 1000-taletrunsten, Funbo, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform aur, fornsv. ör, sv. dial. ör ’grus, sten’; jfr öring