SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ö`re substantiv ~t, plur. ~ el. ~n, best. plur. ~na ör·etden minsta mynt­enheten i Sverige histor. i Sverige ut­om i fråga om femtio­öringarnumism.öresavrundningi hennes barndom fanns det god­saker för 5 och i­bland 2 öre att köpaäv. om mot­svarande mynti plur. i formenören mest vid beskrivning av äldre förh.hon letade bland örena i portmonnände lyckades samla i­hop till­räckligt många ören för att kunna växla till sig en en­krona för telefon­automatenofta vid an­givelse av exakt belopphan visste på öret vad all­ting kostadehon betalade skulden till sista öretäv. som ut­tryck för o­betydligt beloppnågra ören hit eller dit spelar väl ingen rollhon kom till Köpen­hamn utan ett öre på fickanurspr. om ett tämligen värde­fullt mynt under medel­tid och nyare tidhan fick böta sex öre silver­myntinte ett rött öreinga pengar allsupp­draget var fri­villigt och de in­blandade fick inte ett rött öre sedan 800–900-talet SOU; 1873 i bet. ’1/100 krona’runristad järnring, Forsa, Hälsingland (Åhlén)runform aura (plur.), fornsv. öre ’1/8 mark (som vikt- och mynt­enhet)’; ur lat. au´reus ’gyllene; guld­mynt’; jfr lösöre, saköre