publicerad: 2021  
dike diket diken
dik·et
substantiv
di`ke
● grävd lång­sträckt ränna för bort­ledning av vatten öppen el. täckt; ofta vid vägkant
JFR bäck, 1fåra, kanal 1
dikeskant; täckdike; ytdike
gräva ett dike; fylla igen diket
○ ofta (ibland mer el. mindre bildligt) i ett ut­tryck för att köra av vägen
köra i diket
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska dike 'dike; damm; fördämning'; gemensamt germanskt ord av om­diskuterat urspr.