publicerad: 2021  
kona konan konor
kon·an
substantiv
ko`na
1 vanligen i sammansättn. kon­formig maskindel
bromskona
belagt sedan 1889; till kon
2 ålderdomligt vanligen i sammansättn. (föraktad) kvinna
tjuvkona; trollkona
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Saleby, Västergötland); vanligen runform kunu (ack.), fornsvenska kuna, kona 'kvinna; hustru; frilla'; gemens. nord. sidoform till kvinna