publicerad: 2021  
förmåga förmågan förmågor
för·måg·an
substantiv
förmå´ga
1 knappast plur. möjlighet att ut­föra något, som en­bart beror av inre egenskaper särsk. hos levande varelser
SE förmå 1 JFR duglighet, kapacitet 1, kraft 1, makt 1
abstraktionsförmåga; arbetsförmåga; betalningsförmåga; fantasiförmåga; handlingsförmåga; initiativförmåga; inlevelseförmåga; koncentrationsförmåga; prestationsförmåga; övertalningsförmåga
förmåga (att+verb)
förmåga (till något/att+verb)
förmåga (till något)
förmåga (till att+verb)
människans förmåga att över­leva; en ena­stående förmåga till psykologisk in­levelse; hennes förmåga att ut­trycka sig; viljan är god, men förmågan saknas; han jobbar på, efter bästa förmåga
○ äv. i fråga om före­mål eller dylikt
absorptionsförmåga; flytförmåga; ledningsförmåga; produktionsförmåga; sugförmåga
○ äv. i fråga om ämnen, sär­skilt med tanke på deras kemiska egenskaper
oxidationsförmåga; studsförmåga
kolets förmåga att bilda organiska föreningar
○ äv. med av­seende på icke-levande före­teelser
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska formagha, formogha; av lågtyska vormoge med samma betydelse; jfr ur­sprung till förmå, förmögen
2 person med begåvning på vissa om­råden
JFR kapacitet 2, kraft 4
firman söker unga förmågor; hon presenterade före­tagets senaste förmåga
○ ibland ironiskt
hon fick tala med en ny förmåga som ingen­ting visste
belagt sedan 1850