publicerad: 2021  
människa människan människor
vardagligt ibl.
mänska mänskan mänskor
substantiv
[män`i∫a] el.
● en samhälls­byggande och kultur­skapande varelse med tal­förmåga och (jäm­fört med andra varelser) hög intelligens biologiskt sett den mest avancerade djurarten; om arten som så­dan el. om en­skilda individer
JFR person 1
människokropp; människosläkte; vanemänniska; övermänniska
människans här­stamning; torget var fullt av människor; hon hjälper gärna gamla människor; både människor och djur räddades; ett ämne som fram­kallar cancer hos människan
○ spec. med ton­vikt på känslo­mässiga och kulturella behov, social förmåga etc.
människovänlig; medmänniska; pliktmänniska
den en­skilda människan som en kugge i det stora maskineriet; sätt människan i centrum, inte maskinerna; han är stor både som konstnär och människa
○ spec. äv. med ton­vikt på begränsningar och svagheter
människopåfund
någon gång får man göra fel – man är inte mer än (en) människa
○ äv. som ned­sättande benämning, när namn eller dylikt borde an­vändas
vad tar du dig till, människa?; där stod människan och pladdrade; ska hon ta en dykar­kurs, gamla människan?
bli (som en) människa igen var­dagligtkomma att känna sig som vanligt igenefter den intensiva världs­turnén tog det flera månader för henne att bli människa igen
känna sig som en annan/ny människa se känna sig
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska människia 'människa; kvinna; människo­natur', nära besläktat med fornsvenska mänsker 'mild; giv­mild'; bildn. till 1man!!
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt upp­ror
mot jaget konungen som härskar över dem. Gunnar Ekelöf, En värld är varje människa (i Färjesång, 1941)