publicerad: 2021  
märka märkte märkt, presens märker
märk·er
verb
mär`ka
1 förse med tecken för igen­känning eller identifiering
JFR utmärka 1
märkande; märkbläck; märkning
någon märker något
märka barnens kläder; flaskan med salt­syra måste märkas "Vådligt"
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska märkia, bildn. till mark 'märke'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till bemärka, 2mark!!, märke, remarkabel
2 vanligen perfekt particip orsaka iakttagbara spår på någon/något, av ovarsam behandling eller dylikt
märkande; märkning; dödsmärkt
någon/något är märkt (av någon/något)
någon är märkt (av någon)
någon är märkt (av något)
något är märkt (av någon)
något är märkt (av något)
märkt av sorg; gamla pressklipp som blivit märkta av tiden; porten var märkt av åt­skilliga sparkar och slag; hon var fort­farande märkt av fängelse­vistelsen
○ spec. bestraffa genom att åsamka synlig kroppsskada
maffia­ledaren lät märka tjallaren
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 upp­fatta med sinnena vanligen de yttre men ibland äv. med intuitionen
JFR förnimma, iaktta 1, observera 1
någon märker någon/något/sats
någon märker någon
någon märker något
någon märker sats
någon märker på någon/något sats
någon märker på någon sats
någon märker på något sats
han märkte att byxorna var fuktiga; hon märkte att de tittade på henne; skillnaden märktes knappast; man märkte på honom att han var stressad
○ i pass. ofta med konstruktions­växling
det märktes att han var trött
○ äv. sär­skilt upp­märksamma
märk väl, priserna gäller plats i dubbel­rum!; detta är, märk det, helt realistiskt
○ i pass. äv. ut­göra fram­trädande in­slag
bland de med­verkande märktes NN från Stads­teatern
märka ord se ord
väl att märka se väl
belagt sedan ca 1350 Konung Magnus Erikssons Stadslag
märka ut