publicerad: 2021
sinne
sinnet sinnen
sinn·et
substantiv
1
(kroppsligt organ med) förmåga att omvandla fysiska retningar till syn-, hörsel-, känsel-, lukt- eller smakupplevelser
JFR
känsla 1
de fem sinnena; lukten var hans sämst utvecklade sinne; de tvivlade på sina egna sinnens vittnesbörd; han mötte världen med vidöppna sinnen; det vidunderliga landskapet fyllde alla sinnen
ett sjätte sinne
en (nästan) övernaturlig förmåga att uppfatta företeelser som inte kan uppfattas med de fem organiska sinnenahan verkar ha ett sjätte sinne som gör att han alltid vet var motståndaren kommer att skjuta
2
knappast plur.
(sammanfattning av) tänkande, känsloliv och viljeliv
hans oroliga sinne; hon hade ett ljust sinne; få lugn i sitt sinne; en underbar frid fyllde hennes sinne
○
äv.
humör
○
äv.
smak, tycke
en person efter hans sinne
efter sitt sinne
efter sin egen smaksedan hon tog över företaget har hon format det efter sitt sinne
få någon/något ur sinnet/sitt sinne
få någon/något ur tankarnadet som chefen sagt till henne kunde hon inte få ur sinnet på hela veckan
gå någon djupt till sinnes
göra någon mycket ledsen och upprördföräldrarnas bortgång gick honom djupt till sinnes
i sitt stilla sinne
tyst för sig självdet här kommer aldrig att lyckas, tänkte hon i sitt stilla sinne
sinnet rinner (till/över) på någon
någon blir arghan hade druckit mer än han tålde och sinnet rann till på honom när han blev tillsagd att lugna sig
sätta sig i sinnet att göra något
bestämt föresätta sig att göra någotde har satt sig i sinnet att flyga jorden runt nonstop
vara från sina sinnen
vara förryckt eller tokigdet händer att barn måste omhändertas då föräldrarna är från sina sinnen
vara lätt till sinnes
vara på gott humörefter den fantastiska konserten var hon lätt till sinnes
vid sina sinnens fulla bruk
se
bruk
belagt sedan senare hälften av 1300-talet
Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)