publicerad: 2021  
stat staten stater
stat·en
substantiv
1 om­råde som ut­gör en själv­ständig politisk enhet särsk. med ton­vikt på själv­ständighet gent­emot andra sådana om­råden
JFR 1land, nation 1, rike
industristat; nationalstat
en suverän stat; drömmen om en palestinsk stat; Europas mer än 50 stater
○ äv. om själv­styrande enhet i förbunds­republik, sär­skilt i USA
delstat; sydstat
staterna i Mellanvästern; Förenta staterna
belagt sedan 1660; av tyska Staat med samma betydelse; urspr. samma ord som stat 4
2 knappast plur.; ofta bestämd form (samman­fattningen av) ett lands regering och de centrala verk och myndigheter som är direkt under­ställda den
JFR kommun 1, samhälle 1
statsanslag; statsanställd
stat och kommun; kyrkan skildes från staten; lura staten på pengar; betala skatt till staten
statens kaka är liten men säker se kaka
belagt sedan 1800
3 (beräkning av) finansiell ställning
belagt sedan 1622; se ur­sprung till stat 4
4 avlöningsanordning för viss kår av befattnings­havare
lönestat
tjänsten fördes upp på ordinarie stat
belagt sedan 1430–50 (Hertig Fredrik av Normandie); fornsvenska stat 'ställning; levnadssätt'; ur lat. stat´us 'ställning; stånd­punkt; till­stånd'; jfr ur­sprung till ståt
5 historiskt knappast plur. av­löning i natura­produkter för arbetare på lands­bygden
JFR statare
statsystem
belagt sedan 1657; se ur­sprung till stat 4