publicerad: 2021  
svära svor svurit svuren svurna, presens svär
även åld.
svärja svor svurit svuren svurna, presens svärjer
verb
svä`ra el. svär`ja
1 ibland med partikelntill ut­tala svordom(ar) vid smärta, mot­gång eller dylikt
någon svär (till)
hon svor till när hon slog sig på tummen; han svor tyst över missen
○ ibland i konstruktion med objekt
någon svär (något) (över någon/något/att+verb/sats)
någon svär (något) (över någon)
någon svär (något) (över något)
någon svär (något) (över sats)
någon svär (något) (över att+verb)
han svor ve och förbannelse över skatte­myndigheterna
svära i kyrkan se kyrka
svära som en borst­bindare svära omåttligthan var all­mänt grov i mun och svor som en borst­bindare
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska sväria; gemensamt germanskt ord besläktat med svara; jfr ur­sprung till svordom
2 av­lägga ed
någon svär (någon) något/sats
någon svär (någon) något
någon svär (någon) sats
någon svär (på något/att+verb/sats)
någon svär (på något)
någon svär (på sats)
någon svär (på att+verb)
svära den olympiska eden; svära med fingrarna på Bibeln
○ äv. i ut­tryck för visshet eller dylikt
någon svär (på något/sats)
någon svär (på något)
någon svär (på sats)
jag kan svära på att jag såg honom i mån­dags
○ äv. hög­tidligt lova
han svor henne evig kärlek; jag lovar och svär att jag ska diska i morgon
○ i vissa ut­tryck (med refl.) äv. (hög­tidligt) förklara (sig)
någon svär sig adj
hon svor sig fri från an­svar
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
svärasvärande, svärjande