publicerad: 2021
officer
officeren; plural officerare äv. officerer, bestämd plural officerarna äv. officererna
of·fic·er·en
substantiv
●
befälsperson inom försvarsmakten som utexaminerats från särskild högskola i Sverige Militärhögskolan
höga officerare; en värnpliktig officer
○
äv. om person med högre tjänst inom poliskår, Frälsningsarmén m.m.
frälsningsofficer; hemvärnsofficer; polisofficer
belagt sedan 1558;
av franska officier 'tjänsteman; officer'; av medeltidslat. officia´rius 'tjänsteman', till lat. offic´ium 'förrättning; ämbete'