publicerad: 2021  
1van vant vana
adjektiv
● som många gånger ut­fört viss typ av handling eller varit med om viss typ av händelse och där­för är väl i stånd att klara av den el. ut­härda den
JFR erfaren, garvad, kunnig, rutinerad
vanlig; flygvan; tävlingsvan
van (vid någon/något/att+verb/sats)
van (vid någon)
van (vid något)
van (vid sats)
van (vid att+verb)
van (att+verb/sats)
van (sats)
van (att+verb)
van (för någon)
en van porträttmålare; hon är van vid att bli ut­nyttjad; efter två år som stats­råd är han van vid kritik
○ äv. om handling eller dylikt
han skötte spakarna med vana rörelser
○ äv. (med konstruktions­växling) som någon har stor erfarenhet av
JFR 1bekant 3
hemvan
storstads­miljön är van för henne
belagt sedan 1285 (stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska van 'van; vanlig'; urspr. 'som man finner behag i; förtrolig'; nära besläktat med vänja
2van vanen vaner
van·en
substantiv
● vanligen plur. en­dera av de forn­nordiska fruktbarhets­gudarna av annat ur­sprung än asarna
Njord, Frej och Freja till­hörde vanerna
belagt sedan 1737; av isl. vanir, plur., av om­diskuterat urspr., ev. besläktat med 1van!!