publicerad: 2021  
kriga krigade krigat
verb
kri`ga
● föra krig om land el. folk­grupp (el. person); vanligen under längre tid
krigare
någon krigar (om något) (med/mot någon/något)
någon krigar (om något) (med någon)
någon krigar (om något) (med något)
någon krigar (om något) (mot någon)
någon krigar (om något) (mot något)
Tysk­land och Frank­rike har ofta krigat med var­andra; Karl X Gustav krigade i Polen
○ äv. försvagat kämpa
barnen krigade om bästa platsen i tv-soffan; han fick kriga för segern
belagt sedan 1470-talet (Erikskrönikan); fornsvenska kria, krigha; till krig
krigakrigande, krig