publicerad: 2021  
park parken parker
park·en
substantiv
1 större rekreationsområde med planterade träd och gräs­mattor vanligen an­lagt i tät­ort el. i an­slutning till förnämare byggnad
JFR skog
parkbänk; parkdamm; parksoffa; slottspark
en lummig park; lunch­konsert i Folkets park; de tog sig en söndagspromenad i parken
○ äv. om liknande om­råde med spec. funktion vanligen i sammansättn.
djurpark; lekpark; nöjespark
parken stänger i dag klockan 23
○ spec. äv. om större om­råde med sär­skilda konstruktioner (i sammansättn.)
solpark; vindkraftspark
○ äv. om sär­skilt skyddat om­råde med mer orört växt- och djur­liv vanligen i sammansättn.
kronopark; nationalpark
engelsk park oregelbunden, konst­gjort vild parkatt träda in i en engelsk park är som att komma in i ett stycke idealiserad natur
fransk park strängt symmetrisk park med vattenkonst, statyer, alléer m.m.palatset om­ges av en elegant fransk park på 600 hektar
belagt sedan 1605 i sin nuv. bet.; jfr fornsvenska parker 'jaktpark'; av franska parc 'in­hägnad; djurhage'; av medeltidslat. parr´icus 'in­hägnad'; den nu­tida, svenska bet. är lånad från engelska park
2 vanligen i sammansättn. uppsättning maskiner, redskap eller dylikt
busspark; fordonspark; maskinpark
belagt sedan 1855