publicerad: 2021  
1ruta rutan rutor
rut·an
substantiv
ru`ta
1 fyr­kantig (ofta kvadratisk) yta som markerats för visst ända­mål ofta genom av­vikande färg; spec. in­gående i ett rut­system för skrift och ritning el. för spel
rutmönster; rutnät; rutpapper; parkeringsruta; textruta
ett schack­bräde har 64 rutor; när man hoppar hage får man inte komma utan­för någon ruta
○ äv. om mot­svarande före­mål
hon bröt av en ruta från choklad­kakan
till­baka på/till ruta ett till­baka till utgångs­lägetefter att strider åter­igen blossat upp i landet är fredsförhandlarna till­baka på ruta ett igen
belagt sedan 1553; av lågtyska rute med samma betydelse, urspr. 'fyr­kantigt vapenfält' (in­om heraldiken)
2 glasskiva i fönster
bakruta; bilruta; fönsterruta; vindruta
veva ner rutan; det var imma på rutan; slå in en ruta; krossa en ruta; det var dubbla rutor i fönstren
○ äv. om (bild­skärm på) tv-apparat
tv-ruta
i höst kommer en ny underhållnings­serie i rutan
belagt sedan 1571
3 vanligen i sammansättn. en (odlad) ständigt grön halv­buske med balsamdoft och bitter smak en vanlig krydd- och läke­växt
SYN. vinruta
○ äv. typ av ranunkel­växt som har blommor i rik samling i stjälkens topp och (genom sina blad) liknar vin­rutan
backruta; fjällruta; ängsruta
belagt sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet (Läke- och örte-böcker); fornsvenska ruta; av lat. ru´ta med samma betydelse; jfr ur­sprung till vinruta
4 historiskt ett äldre yt­mått av skiftande storlek; särsk. om ett mått på ca 1/32 hektar
belagt sedan 1888; av tyska Rute 'kvist, spö; längd- och yt­mått'; jfr ur­sprung till slagruta
2ruta rutade rutat
verb
ru`ta
● vanligen perfekt particip förse med rutor
något är rutat
ett rutat papper
belagt sedan 1734; till 1ruta!!
rutarutande, rutning
ruta in