publicerad: 2021  
polis polisen poliser
pol·is·en
substantiv
poli´s
1 knappast plur. sam­hällelig organisation med upp­gift att bekämpa brottslighet och an­svara för att all­män ordning upprätt­hålls med tanke på så­väl den riks­omfattande organisationen som samtliga styrkor på en ort eller dylikt
JFR polismakt
poliseskort; polisförbud; polisingripande; polisskydd; polisundersökning; cykelpolis; ingripandepolis; kravallpolis
ridande polis; till­kalla polis; larma polisen; ringa efter polisen; både polis och militär sattes in; han är efter­spanad av polisen
○ ibland äv. polisstation
gå till polisen
belagt sedan 1785; av franska police 'statsform; politik; polis­makt'; av grek. politei´a 'med­borgarskap; stats­förvaltning', till pol´is 'stad; stat; borg'; jfr ur­sprung till kosmopolit, metropol, politik
2 polisman
polispatrull; polisutbildning; dialogpolis; kvarterspolis
civila poliser; en vänlig polis hjälpte dem till rätta; ett par poliser under­sökte lägenheten
belagt sedan 1834
3 något ålderdomligt försäkringsbrev
belagt sedan 1855; via franska av ita. polizza med samma betydelse; via medeltidslat. av grek. apod´eiksis 'bevis'