publicerad: 2021  
rinna rann runnit runnen runna, presens rinner
verb
rinn`a
● ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.bort, iväg, till, ut, över förflyttas ned­åt (längs viss yta) om vätska
JFR flyta 2, flöda 1, strömma, välla 1
något rinner (bort/iväg/till/ut/över) (någonstans)
något rinner (bort) (någonstans)
något rinner (iväg) (någonstans)
något rinner (till) (någonstans)
något rinner (ut) (någonstans)
något rinner (över) (någonstans)
tårarna rann ner­för hans kinder; hon sprang så att svetten rann; floderna rinner mot havet; bad­vattnet rann över
○ äv. om pulver eller dylikt
hon lät sanden rinna mellan fingrarna
○ äv. med konstruktions­växling (om källa el. ledning eller dylikt för vätska) stå öppen så att vätska rinner ut
hon lät kranen rinna ett tag; han var förkyld och näsan rann; stearin­ljuset började rinna
○ äv. bildligt, spec. i ut­tryck för snabb rörelse
hon rann igenom hemma­lagets försvar gång på gång
○ spec. äv. i ut­tryck för snabb, av sig själv förlöpande process ibland med partikel, t.ex.av
något rinner (av) (någon)
ilskan rann snabbt av henne
rinna ut i sanden se sand
sinnet rinner (till/över) på någon se sinne
tiden rinner iväg se tid
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska rinna 'springa; rinna'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till 2ränna!!
rinnarinnande
rinna av, rinna upp