publicerad: 2021
bricka
brickan brickor
brick·an
substantiv
1
bärbar skiva som begränsas av en låg kant främst anv. vid servering och dylikt; vanligen av trä el. metall
kyparen kom in med en fullastad bricka
○
äv. bildligt, spec. i uttryck för att något sker bekvämt eller dylikt
lösningen på problemet serverades honom på en bricka
○
spec. äv. om en behållare med fack där spelare lägger sina kort efter en avslutad spelomgång i tävlingsbridge
○
äv. om spelomgång i tävlingsbridge där samma giv spelas vid alla bord
de gick hem i 6 sang vilket gav topp på brickan
belagt sedan ca 1670;
av lågtyska bricke med samma betydelse, eg. 'ngt avbrutet'; besläktat med
1bräcka!!
2
liten skiva med hål, för tekniskt bruk särsk. som under- el. mellanlägg under mutter, skruvhuvud m.m.; ofta rund och av metall; för erhållande av god anliggningsyta el. för isolering
isoleringsbricka
○
äv. om liten fyrkantig anordning av trä eller dylikt med hål i hörnen, för vävning av band
historiskt
brickväv
belagt sedan 1797
3
liten (metall)skiva att bäras i identifierande syfte t.ex. i en kedja kring halsen
○
äv. om liknande föremål som visar turordning
○
äv. om skivliknande spelpjäs
bingobricka; dominobricka; spelbricka
○
äv. bildligt om något vars intressen helt underordnas vissa andra (förment högre) intressen
landet blev en bricka i stormakternas cyniska spel
belagt sedan 1748