SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
befä´l substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en be·fäl·et1knappast plur. ställning som ledare för militär trupp e.d., äv. för far­tyg, polisiär enhet, brand­styrka m.m. mil.ta befälethan hade befäl över en bataljondivisionen stod under befäl av general NNäv. med särsk. ton­vikt på ledarens befogenheterbefälsrättäv. bildligtinitiativ det gäller att ta befälet i matchen från början(under) befäl (av ngn), befäl (över ngn/ngt)sedan 1613av lågty. bevel med samma betydelse, till bevelen ’befalla’ 2personal med rätt att leda trupp el. far­tyg, polisiär enhet, brand­styrka m.m. admin.mil.yrk.befälsutbildningbrandbefälpolisbefälreservbefälmanskap och befälsärsk. om befälspersonal med lägre rang, förr ibl. i mots. till officerareunderbefäläv. om en­skild befäls­personhan fick en ut­skällning av befäletsedan 1613