SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bo`ning substantiv ~en ~ar bo·ning·enbyggnad (eller liknande an­ordning) som är av­sedd för boende rum.JFRcohyponymbostad en furstlig boningspec. pol. e.d.maktens boningarofta bildligt om andlig hem­visthögt.själens boningdet var som om något främmande tagit sin boning i hennesedan 1538till 1bo I min faders hus äro många boningar.Bibeln (1917 års övers.), Joh. 14:2