SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bur substantiv ~en ~ar bur·enmindre, slutet ut­rymme som om­gärdas av en gallerliknande an­ordning fri­stående el. in­byggt; vanligen för förvaring av djur i fångenskap heminr.burfågelfågelburkycklingburdjur i burhålla höns i burtigern vankade av och an i sin buräv. om arrest, särsk. (förr) i militära samman­hangvard.sitta i burentre dar i burenäv. om fri­stående, burliknande fångst­redskapkräftburäv. om före­mål med liknande ut­seende, särsk. om mål­ställning i is­hockey el. boll­spelvard.burgavelmål­vakten boxade bollen i egen buräv. bildligtvi är fångade i kommersialismens bursedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. bur ’förråds­hus; kammare; bur’; bildn. till 1bo; jfr fatabur, jungfrubur, stabbur