SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fly`ga verb flög flugit flugen flugna, pres. flyger flyg·er1förflytta sig i luften med hjälp av vingar om fågel, flyg­plan m.m. trafik.JFRcohyponymsväva flygfotografiflygfärdigflygolyckaflygplanflygräddsvalorna flyger snabbtplanet flög lågtäv.färdas i flyg­plan hon flög till Stock­holmäv.transporteras genom luften spjutet flög 90 meterlöv som flyger för vindenäv.hållas uppe av vinden utan att förflytta sig flygande fanorflyga (ngn/ngt) (ngnstans)flygande tefatsetefat 1 sedan 1100-taletrunristat bronsbleck, Högstena, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform fliuhanda (pres. part.), fornsv. fliugha, flygha; gemens. germ. ord, trol. besl. med lat. plu´ma ’fjäder’; jfr flight, fluga, flygg, 2flykt, plym 2ofta med partikel, särsk.av, i, på, upp, ur röra sig blixt­snabbt i en riktning som vanligen fram­går av samman­hanget Nollhan spurtar, han flyger fram!hjulet flög av axelntegel­pannor flög av taken under stormenhan fick ett slag på munnen och två tänder flög uthon flög upp ur sängen när väckar­klockan ringdeäv. bildligt, spec. i ut­tryck för an­fallNN blev aggressiv och flög på honomspec. äv. i ut­tryck för hastig tanke­verksamhet, märkligt in­fall e.d.en massa konstiga tankar flög genom huvudetvad flög det i honom?flyga av (ngt), flyga i ngn, flyga på ngn, flyga (upp/ut) (ngnstans), flyga (ur ngn/ngt)flyga i luftenseluft 1 i flygande flängse1fläng sedan 1100-taletrunristat bronsbleck, Högstena, Västergötland (Sveriges runinskrifter)Subst.:flygande, flygning; 2flykt (till 1)